Mitt namn är John Katto,

en ung man  på 22 år. Jag föddes den 22 januari 1988 och mitt hem är i Bugambo Village, Ibuga Ward, Kamachumu underindelning i stadsdelen Muleba. 

Båda mina föräldrar är döda. Min far hette Jophace Katto och han var en jordbruks-officer i Muleba distrikt. Min mor hette Lillian Jophace,  hon var fru nummer tre, en bonde och hemmafru. Vi är två barn födda av samma mamma, John Katto och Lukas Katto. 

Den första hustrun hette Frida Jophace och hade fyra barn, tre äldre bröder, James, Phillibert, Petro och Johnstone och så jag. Den andra hustru hette Hamida och hennes två barn Mutasigwa och Kaigwa (han dog av malaria vid 20 års ålder, den 22 Mars 2002) 

Min far ägde en motorcykel som han åkte på  till och från arbetet i Muleba. Alla tre fruarna  bodde i samma hus eftersom det var ett stort hus. 

En tisdag kom min pappa hem från jobbet, klagande över hosta och smärta i bröstet, som han köpt medicin mot. Han kände sig bättre nästa dag. Men han gick inte  till jobbet, han ringde och berättade om sitt tillstånd. På kvällen  blev han sämre och alla tre fruarna hjälpte till  att ta hand om honom. Grannar fanns också där och de hjälpte med att ta honom till sjukhus där han lades in och kände sig bättre på torsdag morgon. Men trots läkarnas uppmärksamhet och omsorg så dog  han på kvällen. Jag var tre år gammal och min lillebror ett år. Endast två av mina äldre bröder hade avslutat grundskolan. 

En månad efter min fars död dog hans första fru plötsligt efter två dagars sjukdom. Min mor och mellanhustrun fortsatte att leva tillsammans i harmoni tills den senare beslutade att ge sig av och flyttade hem till sina föräldrar, inte långt från mitt hem. När alla tre fruarna fortfarande var tillsammans hade de planer för utbildning av alla syskonen. Min mor var hemma och blev ett stöd för alla halvbröder. Lyckligtvis har vi vuxit upp med kärlek från alla våra mödrar, därför hade vi  ett starkt band av broderskap. Alla bröder lyssnade på och respekterade min mor. Vår faster kom ofta på besök och för att fråga om vi behövde något. 

Det kom en tid då min mor började lida av svår smärta i sina ben och tillståndet förvärrades. Även om våra morbröder bodde nära oss fysiskt  brydde de sig inte  om  oss. Endast vår moster höll nära kontakt genom ständiga besök. Vid ett av sina  besök anförtrodde min mor  henne att hon inte längre kunde  ta hand om alla barnen på grund av sin ohälsa. De båda bestämde att hon skulle flytta till sin mamma och ta oss (de yngsta barnen) John och Lukas med sig. De andra bröderna skulle stanna hemma och leva på egen hand. Barnen till hustru nummer två hade för länge sedan flyttat till sin mor. 

Så flyttade vi till vår mormor i Muleba och där dog min mor och begravdes. Enligt seden bör en hustru tas tillbaka för att begravas bredvid sin man, men min mormor och morbröder hade inte råd att transportera kroppen. Mina farbröder gick med i begravningsceremonin. Jag var tio och Lukas var åtta. Eftersom våra morbröder bodde långt från mormor och den som bodde i närheten inte brydde sig om henne, var vi hos henne i Muleba för att hjälpa henne eftersom hon var gammal. 
Den 14 augusti 1998 besökte en farbror, - ingen släkting - vår mormor och uttryckte sin önskan att hjälpa henne och ta hand om en av pojkarna. Min mormor samtyckte och lotten föll på mig. 

Jag flyttade till den här mannens familj i Kamachumu, i en annan by än den min bror bodde i. Denna farbror hade också tagit min andra halvbror, 12 år gammal Mutasigwa. Mannens första fru hade dött och de barn som vuxit upp hade försvunnit eftersom de inte gillade sin styvmor. Hon hade ett barn från ett tidigare äktenskap. Vår ”farbror”, som började bli till åren, var lärare och undervisade i religion och konfirmandgrupper. Han var borta hela dagarna och vi blev kvar hemma med hans hustru som gjorde alla sysslor. Under 1999 satte vår morbror mig  i Ruzing Primary School och jag var glad över att gå i skolan dagligen. Men min bror som var två år äldre blev inte inskriven  och stannade hemma. 

Jag åkte hemifrån kl 07.00 och var tillbaka mitt på dagen. Jag var en god elev och gjorde  goda framsteg. När jag kom hem brukade jag göra min andel av arbetet. Vår farbroders hustru såg till att vi var fullt upptagna med arbete, ibland arbete som var för tungt och betungande för små pojkar. Hon var en hård uppdragsgivare och ganska kränkande. Närhelst någon av oss inte kunde slutföra det arbete som tilldelats oss gav hon oss 15 slag. Hon såg till att vi aldrig var ensamma  med vår farbror och hon skrämde oss till tystnad. Vår farbror led också av hennes onda tunga men  eftersom han var gammal beslöt han att lida i tysthet. 

Kvinnan var så kränkande. Några exempel är: 
En dag min farbror tog hem  kål som han ville laga till lunch. Maten hade redan gjorts men hans fru gick med på att göra i ordning  kålen. När hon började hugga den i bitar skickade hon mig för att hämta vatten i en 20 liters kanna från en bäck långt ner i backen vid middagstid. Jag hade aldrig tidigare hämtat vatten med en sådan kanna. Det fanns ingen annan människa där. Det var brännande middags hetta och jag kunde inte få upp den på mitt huvud på de första två försöken. Jag halkade även och föll och kannan föll tungt på mitt bröst. På tredje försöket efter att först ha satt kannan på en sten som var högre än jag lyckades jag få den upp på mitt huvud. Innan jag lämnade hemmet för att gå till bäcken hade min styvmor sagt åt mig att komma tillbaka innan kålen var färdigkokt. Naturligtvis kom jag tillbaka mycket senare och jag blev straffad. 

Vid ett annat tillfälle lämnade hon oss alla tidigt, kl. sju på morgonen, med en bit mark att rensa ogräs på, majs att skölja, bönor som skulle skördas och skalas, maten skulle lagas och vara färdig före klockan ett. När vi slutade ogräsrensningen  var vi båda trötta och det var ont om tid och vi skyndade oss att laga mat. När hon återvände inspekterade hon vårt arbete och eftersom vi inte var färdiga hon gav oss 40 slag med käppen  - och när någon av  oss rörde sig oavsett hur mycket hon hade redan gett, började hon igen. Under tre dagar kunde vi knappt sitta på våra ömma och svullna bakar. Min brors hand, som han hade hållit upp  för att skydda sig från  slagen, var också svullen. 

År 2000, när jag gick i andra klass, fick hon information om att hennes son som gick  i gymnasiet och bodde med sin far, var i behov av lite pengar. Hon skickade min bror och mig ungefär 10 kilometer bort, genom en skog till en marknad för att sälja en hink med kassava, Priset var sju hundra shilling och hon instruerade oss att betala 100 shilling  i skatt och ta hem resten. På vägen hem rånade en grupp pojkar, som var i skogen, oss på  500 shilling (de såg mig hålla pengarna i min hand eftersom våra kläder inte hade fickor). När vi kom hem på kvällen var  vår farbror hemma och hans hustru var på bra humör och hon sa att hon skulle laga mat den kvällen. Lyckligtvis krävde hon inte pengarna av oss den kvällen. Nästa morgon när vår farbror hade gått, väckte hon upp oss skrikandes att ge henne pengarna. Hon förföljde oss med låtsades leta här och där efter pengarna (som vi ju visste att vi inte hade). Plötsligt tog hon tag i mitt öra och det slets sönder. Jag blödde ymnigt men allt hon sa var att hon skulle ta ett bad och att hon behövde se pengarna när hon var klar. Så min bror bestämde att nu räcker det och att hon skulle döda oss denna gång, så han övertygade mig att springa iväg med honom. Vi gick till närmaste centrum där en barmhärtig samarit hämtade oss och gav oss arbete som arbetare i hans hem, han betalade  oss 1000 shilling (ung.7 kr ) i månaden.  När vi hade stannat hos honom två och ett halvt år (juni 2000 till januari 2003) försvann min bror utan att säga till mig. Senare fick jag veta att han bodde i staden Bukoba. Fastän den samaritiska kvinnan behandlade oss väl, som barn i huset, kände jag illa till mods när min bror lämnat  mig. 

En dag träffade jag en kille som sa att han behövde en ung pojke som kunde följa med honom till stan och jag gick med honom. I staden lämnade han mig någonstans utanför ett hus, och sa att han skulle hämta husnyckel. Jag såg honom aldrig igen och den natten sov jag utanför det tomma huset. Jag började driva på gatorna och blev vän med andra barn som var i samma situation. Jag fick en tung hosta som blev värre varje dag och en natt tog jag skydd på en veranda och min hosta väckte folket i huset. Jag jagades bort, de hävdade att de inte ville ha trubbel med lagen om jag dog på deras tröskel. Lyckligtvis återhämtade jag mig mirakulöst och en dag år 2003 träffade jag min bror som bar en skoluniform. Jag hade varit på gatan i en vecka. Jag frågade min bror var han hade fått uniformen och han berättade mig om en viss vit dam som kallades Syster Debora. Han tog mig senare med till henne och där fanns det många som frågade mig vem jag var. Jag skrevs in och fick mat och byte av kläder. Jag stannade i Kashura och syster Debora hjälpte mig att gå i skolan. Jag bodde hos hennes hushållerska Regina genom vilken  jag träffade  Mss Goodzelda som kände min familj i Kamachumu. En dag frågade hon mig om jag ville åka hem och jag gick med på det. .Min äldsta bror, som var gift då, och hans fru välkomnade mig varmt och hjälpte mig att återuppta min utbildning. Men jag kände utanför i en klass med bara små barn. När jag skrev till Sr Debora, hjälpte hon mig att få en plats som snickare i Kashasha Village Technology Training Centre. Jag började utbildningen den 20 april 2004 och tog examen den 11 november 2006. 

Syster Debora rådde mig att pröva lyckan i min hemby som snickare, men den rutinerade hade inte råd att betala mig. Därför beslöt jag att gå med  i "Mgambo" utbildning (lokal militär träning) från juli 2007 till januari 2008. Under denna period hade jag ingen kommunikation med Sr Debora och jag senare fick veta att hon var sjuk i Sverige. Jag fick ett gratulationsbrev  från Syster Adventina som bad mig att komma till Kashura och arbeta som en väktare för Sr Deboras hus för 60.000 shilling i månaden. Jag började detta arbete den 5 april 2008. Vi har turats om varannan månad eftersom vi är två väktare. Under den lediga tiden arbetade jag på Tumaini Childrens Center med alla typer av jobb. Jag fick betalt 30.000 shilling i månaden. 

Jag är mycket tacksam till Gud för att jag lever ett bra liv där jag är, även om jag saknar Sr Deboras vägledning och råd för att nå mitt slutliga mål. 

John Katto